Detta är en intervju från 2016 som återpublicerats i anledning av Nordjobbs 40-årsjubileum.

Åsa Juslin är direktör för Finskt-norskt kulturinstitut i Oslo och tidigare nordjobbare samt projektchef för Nordjobb. Hon kommer ursprungligen från Vasa i Finland och har studerat i Åbo och Bergen. Hon blev nordjobbare på Färöarna 1988. Hon även varit direktör för Föreningen Norden på Åland och Nordens Institut på Åland.

Vad fick dig att söka Nordjobb?

Efter att ha gått på nordiska folkhögskolor 86-87 hade jag fått ett stort intresse för Norden. En av mina folkhögskolkompisar åkte iväg som Nordjobbare till Island o det tyckte jag lät spännande så följande år sökte jag till Grönland som första alternativ. Om jag kommer rätt ihåg så hade man ännu inte arbetsplatser på Grönland -88 då jag sökte Nordjobb och till min stora glädje fick jag jobb på fiskfabrik på Färöarna.

Hur var din upplevelse som nordjobbare på Färöarna?

Det blev fantastiska tre månader. Då fanns det mycket jobb på Färöarna inom fiskeindustrin så vi var ca 20 Nordjobbare som bodde tillsammans i ett hus en bit utanför Fuglafjørður. Vår arbetsplats var i Fuglafjørður dit vi åkte med buss o hemresan från jobbet skedde ofta genom att lifta med färingar. Att lifta på Färöarna var ett trevligt sätt att lära känna färingar lite. Tillsammans med de andra Nordjobbarna åkte vi ofta på utflykter i en gammal buss som vi lånade i en grannby. Vi arrangerade mycket själva men då det arrangerades gemensamt Nordjobbsprogram åkte vi även till Torshavn.

Hur var din tid som projektchef för Nordjobb?

Efter att jag jobbat på Föreningen Norden på Åland några år som direktör skulle Nordjobbs sekretariatet flytta till Malmö och då sökte jag jobbet. Till min stora glädje fick jag vara med och utveckla Nordjobbs sekretariat i Malmö. Det blev tre spännande år då jag träffade projektledare, fritidsledare, arbetsgivare o Nordjobbare.

Vilka var de största utmaningarna?

Att jobba med folk från nordiska länder där sommarjobbsprocesserna är väldigt olika. I t.ex Finland är man väldigt snabb med att anställa sommarjobbare vilket gör att ungdomarna vet väldigt tidigt vad de skall göra under sommaren medan man till exempel i Danmark har en långsammare process. Detta gör de svårt att matcha arbetsplatser o jobbsökande eftersom man som ung kanske inte vågade vänta på jobb med risk att bli helt utan jobb. Svårt också att få arbetsplatserna att ändra sina arbetssätt. Under min period som projektchef kunde jag också se att ungdomarnas krav ändrats sedan min egen tid som Nordjobbare. Kraven på boendet är helt annat än på min tid som Nordjobbare. Man skall komma ihåg att tekniken idag är något helt annat än då. Nu har alla telefoner o kan vara i kontakt med omvärden dygnet runt så var de ju inte förr. När man åkte o jobbade på -80-talet var man mer närvarande på Nordjobborten eftersom man inte hade möjlighet att ta del av det som hände runt omkring som socialmedier idag möjliggör. Är ganska glad att jag fick uppleva Färöarna då då man t.ex hade tv sändningar ett par gånger i veckan. Ingen mediastress :-)

Har du några särskilt goda minnen från din tid i Nordjobbströjan?

Har vädigt många goda minnen så det är svårt att välja någon enskild händelse. Det som man har med sig hela livet är vännerna som man fick och att vi fortfarande har kontakt. Eftersom vi kom från hela Norden så fick vi lära oss av varandra både språk o kultur. Att vara så många som delade boende o endast två duschar där alla jobbade på en fiskfabrik var ju i sig en utmaning men också det klarade vi bra. Maten ordnade vi genom att dela upp köksarbetet o dela på kostnaderna vilket fungerade bra. Att dela upp köksarbetet kom sig av att vi hade en grupp danskar som kom direkt från ett folkhögskolår o tyckte att man kunde arbeta på samma sätt i skouthuset där vi bodde. Vi betalade 100 kronor i veckan per person som vi sedan använde till mat. Det fungerade utmärkt o vi hade många trevliga matstunder tillsammans.

En kommer jag speciellt bra ihåg och det var inför midsommaren när en av finländarna kom hem och berättade att paketbilen som vi skulle få låna från fabriken var på bensinstationen. Vi skulle flytta från vårt boende efter midsommaren och hade därför fått fabrikens paketbil till låns eftersom arbetsresan blev längre. När hon varit och tankat så hade nyckeln gått av i startlåset. Hon började prata med en man på bensinstationen och det visade sig vara en finländare som var bosatt på Färöarna och han körde sedan hem henne. Resten av sommaren fick vi starta motorn genom att "koppla ledningarna" och resten av gänget som då hade minskat till 7-8 stycken fick skuffa igång bilen. Detta gjordes då morgon o kväll, dvs till och från jobbet. På fabriken kom våra arbetskamrater o hjälpte oss eftersom starten då skedde i uppförsbacke...sommarens träning. En spännande sommar på allt sätt med många goda minnen.