Anders Bergström arbetar idag med makroregionala strategier, framför allt med EU:s strategi för Östersjöregionen. Ett uppdrag som Föreningen Norden Sverige fått av EU-kommissionen och de åtta EU-medlemsländerna i Östersjöområdet. Men Anders har en lång historia inom Föreningen Norden. I snart 40 år har han varit en del av organisationen, även om rollen har förändrats över tid. För att förstå hans betydelse och engagemang, måste vi spola tillbaka till 1984.

År 1984 var Anders ordförande för Föreningen Nordens Ungdomsförbund. Hans kollega Eva Flyborg, som då var vice ordförande, hade fått ett intressant jobb på konsultföretaget AB Samhällsrådet. Under hösten återvände Eva till ett av ungdomsförbundets styrelsemöten och berättade att hon hade fått i uppdrag att arbeta med någonting vid namn Nordjobb.

Anders minns hur de satt i Humlegården i Stockholm, fyra trappor upp i en gammal lägenhet. Eva och en kollega, två unga tjejer i 20-årsåldern, som hade fått i uppdrag att starta projektet på uppdrag av den så kallade Gyllenhammar-Sundqvist-gruppen, en arbetsgrupp bestående av företagsledare från de nordiska länderna.

En idé växer fram

Anders berättar:

Det var Kari Kairamo från Nokia, Percy Barnevik från ABB, PG Gyllenhammar från Volvo och Sören Mannheimer, kommunalråd i Göteborg. De skulle föreslå olika saker som skulle få fart på det nordiska samarbetet. Anledningen till det här var att Jacques Delors hade skrivit en vitbok om det europeiska samarbetet och då ville man inte vara sämre i Norden, så de sa: "vi ska också ha en vitbok". Gruppen arbetade med idéer om Scandinavian Link, som var att man skulle ha motorväg mellan Oslo och kontinenten, och en bro över Öresund som vi nu har, men som inte fanns då. Samtidigt tänkte man: "nej, men vi måste ju ha någonting som riktar sig till unga". 

År 1985 var det FN:s internationella ungdomsår och då vände sig arbetsgruppen till Nordiska ministerrådet, som då gav idén om Nordjobb. Anders fortsätter:

Så den kommer inte från PG Gyllenhammar egentligen, utan de ville ha ett ungdomsprojekt och vände sig därför till Nordiska ministerrådet. Ragnar Sohlman, som då var generalsekreterare där, och som sedermera också blev vice ordförande i Föreningen Norden Sverige. Det var han och kollegorna där som gav dem idén om Nordjobb, att ha ett sådant här mobilitetsprogram. Och det tyckte den här arbetsgruppen med PG Gyllenhammar var jättebra, det var ett bra projekt som också passade väldigt bra in i deras näringslivstänk. För syftet, som de då formulerade, det var att öka mobiliteten av arbetskraft för att bättre klara kompetensförsörjningen. Så det var ju liksom hela idén.

Från idé till verklighet

Eva Flyborg och hennes kollega gjorde ett bra jobb, och redan första året kom det in 5 000 ansökningar, varav 1 000 fick jobb. Av de som fick jobb hamnade 400 i Stockholm, men de var också på andra ställen runt om i Norden. Föreningen Norden ansvarade för fritidsprogrammet, medan företagsledarna fokuserade på jobben. Eftersom många av dem var industriledare, var det inga problem att ordna arbetsplatser. Anders förklarar:

Det var bara PG Gyllenhammar som sa: "Ja, nu ska vi ha 200 jobb här på Volvo, varsågod, fixa det åt oss", så det var ju inte så svårt att få fram platserna.

Tjejerna hade därför inga problem att hitta jobb åt ungdomarna, däremot var bostäder desto svårare att ordna. När nordjobbarna kom på våren och försommaren 1985, hade man fått hjälp av Volvo som bidrog med bil och man anställde två fritidsledare som reste runt och placerade ungdomarna i framför allt tomma lägenheter i Botkyrka, en förort till södra Stockholm.

Och det man hade gjort var att man hade åkt till IKEA och köpt en säng, ett nattduksbord, en lampa, ett köksbord och fyra stolar. Och sen kommer jag ihåg att de hade blivit sponsrade av Pripps så i kylen så stod en Sprite. Det var liksom det som var. Välkommen till Sverige.

Från pubkvällar till nordiska aftnar – fritidsprogrammet växte fram

Förutom att hjälpa nordjobbarna till rätta, hade fritidsledarna också ordnat ett fritidsprogram, något som på denna tid innebar lite enklare aktiviteter som att exempelvis grilla korv tillsammans. Våren 1985 bestämde sig Föreningen Nordens ungdomsförbund för att det behövdes något mer. Anders berättar:

Föreningen Norden erbjöd sig att komplettera fritidsprogrammet som arrangerades av AB Samhällsrådet. I Stockholm hade vi, tror jag, ett tjugotal aktiviteter. Vi var ute och seglade i Stockholms skärgård, vi hade språkkurser där de fick lära sig nordiska språk, framför allt svenska då. Och de stora saker som vi introducerade, det var nationalaftnar.

En nationalafton innebar att danskarna fick ordna dansk afton för alla de andra som var i Stockholm och att norrmännen fick ordna norsk afton. För att genomföra detta behövde de ta kontakt med danska respektive norska företag i Stockholm och be om sponsring. Företagen bidrog med olika produkter, och på så sätt fick ungdomarna lära känna företagen lite också.

Ungdomsförbundet hade på denna tid inga pengar, så för att finansiera aktiviteterna lånade de Juridiska föreningens lokaler på Kungsholmen och drev en pub en gång i veckan. Här sålde de öl och för pengarna de tjänade, kunde de driva fritidsprogram.

Vi fick ölen väldigt billigt, om inte ens gratis, från Pripps. Så vi sålde den och för de pengar vi tjänade gjorde vi fritidsprogram.

Även om Ungdomsförbundet inte fick någon ersättning för sitt arbete, såg de det som ett sätt att föryngra Föreningen Norden och väcka ungas intresse för nordiskt samarbete.

Vi fick ju ingen ersättning för det, men vi insåg att det var väldigt bra för Föreningen Norden. För redan på den tiden talade man om att Föreningen Norden var gamla gubbar och gummor liksom. Vi behövde föryngra oss och vi kallades ”gubbnorden” lite raljant bland ungdomsförbundet. Så man hade den där medvetenheten redan då, att vi behövde få nya unga att bli engagerade i nordiskt samarbete.

Föreningarna Norden tar över Nordjobb

Efter en lyckad första sommar med Nordjobb gick arbetsgruppen in i hösten 1985 utan några planer på att fortsätta. De hade gjort sitt, och nu återstod det bara att lämna in slutrapporten. Samtidigt fanns det andra som ville ta projektet vidare, bland annat visade AB Samhällsrådet intresse. Chefen för samhällsrådet var Patrik Engellau, bror till PG Gyllenhammars fru. Så det fanns en koppling i familjen, men han fick inte uppdraget. Arbetsgruppen ansåg i stället att Föreningarna Norden var en naturlig ägare till projektet och efter diskussioner under hösten 1985 beslutades det att Föreningarna Norden skulle ta över Nordjobb.

För att finansiera projektet bildades en stiftelse vid namn Stiftelsen Nordjobb. Hela idén var att samla in pengar till fond, och att avkastningen från denna fond skulle finansiera Nordjobb och den personal som jobbade med projektet. Till en början hade alltså Nordiska ministerrådet inga pengar i projektet, utan man anställde en kvinna som skulle åka runt och samla in pengar till fonden. Hösten 1985 åkte hon runt och fick in ganska mycket pengar från Volvo, ABB och alla de andra som hade varit med från början. Anders berättar:

Det här med en fond som finansiär av Nordjobb fungerade inte riktigt i Norden. Pengarna som samlades in gick i princip åt under två år, så lärdomen är att en verksamhet som Nordjobb behöver en offentlig basfinansiering. Fritidsprogram kan sponsras, men inte arbets- och bostadsförmedling.

Enligt Anders följde två ganska utmanande år innan den nuvarande modellen infördes 1989, då Nordjobb blev en del av Nordiska ministerrådets verksamhet och fick projektmedel därifrån.

Utmaningar längs vägen

Förutom utmaningarna med finansiering stötte projektet också på problem med Arbetsförmedlingens monopol, vilket gjorde genomförandet mer komplicerat. Anders berättar:

Jag som var projektledare i Sverige, blev uppkallad till AMS, arbetsmarknadsstyrelsen, och träffade Allan Larsson som var generaldirektör där, som sa: "Det här är förbjudet, det ni håller på med, det här får ni inte hålla på med." Så att man kan säga att det var en jättebra idé, men det var inte så där lätt att sjösätta den.

För att komma runt monopolet, kom de till slut överens om att Arbetsförmedlingen skulle förmedla jobben och att Föreningen Norden skulle arbeta med fritidsprogrammet och bostadsförmedlingen. Vid den här tiden hade Nordjobb fem platser i Sverige och därmed hade Anders fem personer på Arbetsförmedlingen som han arbetsledde.

I Danmark hade man också monopol, men där gick regeringen en annan väg. Där fick Nordjobb ett anslag från Folketinget, vilket gjorde att projektet hamnade på statsbudgeten och ett årligt anslag betalades till Nordjobb.

För Föreningarna Norden blev fritidsprogrammet därmed det centrala och man bestämde sig för att utbilda fritidsledare varje år. Gemensamma kurser arrangerades för fritidsledare från hela Norden och hölls på olika platser, antingen i Reykjavik eller Stockholm. Vid den här tiden hade man också diskussioner om vilka typer av jobb man skulle ha, och man försökte samarbeta kring företag med nordiska kopplingar. Exempelvis Narvesen, Pressbyrån, R-kioski, alltså företag som är verksamma flera länder. Anders fortsätter berätta:

Men under åren som gick så blev det svårare och svårare att få de här, ska man säga "attraktiva sommarjobben". Dels så tappade vi PG Gyllenhammar och hans kolleger som kunde peka med hela handen och tala om vilka jobb vi skulle kunna få. Faktum är att redan 1986 så gick vi ner från 1000 förmedlade jobb till 600. Och sen har vi haft svårt att egentligen komma över de där 800 jobben. Jag tror vi hade 800 eller 850 som mest.

Digitaliseringen

Vill du ha en sekreterare eller vill du ha en dator? Jag vill ha en dator tack.

Under 80- och 90-talen skickades ansökningarna fortfarande in via vanlig post, vilket krävde ett betydligt större manuellt arbete än vad vi är vana vid idag. Anders berättar:

Ja, det fanns post du vet så där, man la i ett kuvert. Nejdå, men alltså det var ju ett ganska stort arbete för du fick ju ansökningarna i pappersform och sen skrev du in dem. För vi hade ju dator så att säga, det var ju inte så att vi inte hade det, men vi hade inte internet. Så det betyder att du fick ansökningarna i pappersform och så skrev du in informationen i en databas på datorn.

Jag kommer ihåg, det var ganska roligt, som en parentes, när jag började på Föreningen Norden, det var 1 februari 1986 och då frågade Föreningen Norden mig om jag ville ha en sekreterare eller en dator. Och du kan ju tänka dig att jag valde dator.

Matchning mellan arbetsgivare och nordjobbare

Matchningen mellan arbetssökande och arbetsgivare genomfördes på denna tid med stort engagemang från arbetsgivarna. De bjöds in till kontoret, och i konferensrummet dukades det upp med fika. Där satt representanter från exempelvis Lidingö, Stockholm och Sollentuna kommun sida vid sida och bläddrade igenom ansökningarna tillsammans. Anders minns:

Det vi gjorde när vi matchade nordjobbare och arbetsgivare, det var ganska roligt. Vi bjöd in arbetsgivarna, dukade upp med kaffe och bullar i konferensrummet, och så sa man: "Nu har vi alla sökande som har sökt jobb inom vården." Sen hade vi ett annat tillfälle för en annan bransch. Så fick de sitta och välja ut, dricka kaffe, äta bullar och säga: "Den här högen vill jag ha, den här högen vill jag ha, och den här högen vill jag ha." Ja, och det var ju väldigt bra för då tog de ju ansvar eftersom de hade ju själva suttit och valt.

Men det var inte alltid helt okomplicerat.

Problemet var ju bara att när vi skickade ut breven och sa att de hade fått jobb, så var det ju de som tackade nej. För då fick vi ju återkomma till arbetsgivaren säga det, "Klaus vill inte ha det här jobbet utan nu har vi Jeanette i stället." Och så svarade de: 'Jaha men vi har ju inte valt henne, vi har ju valt Klaus, ska vi ha Janette nu? Men det här var ju ett sätt som underlättade matchningen så att säga.

Nordjobb-skivan

En annan rolig anekdot handlar om den berömda Nordjobb-skivan. Det hela började med att Nordjobbs första projektledare, Peter Molander, fick en idé. Anders berättar:

Jag träffade min dåvarande flickvän genom Nordjobb. Hon var norska och Peter tyckte att det här var väldigt roligt med mig och den här norskan. Så han sa: 'Vi gör en skiva!' och han hittade ett band i Danmark som då gjorde den här Nordjobb-skivan. Och så sjöng vi in, eller vi ska inte säga sjöng, vi talade in. Alltså det var dansk musik, en dansk grupp som spelade, och sedan var det vissa avsnitt på skivan där det kom in lite reklaminslag, jinglar eller vad man ska säga, där vi sa någonting roligt om vad Nordjobb är och vad det är för viktigt med Nordjobb och så vidare. 

Så det var en dansk skiva med dansk musik och så var det jag och min dåvarande flickvän som pratade svenska och norska då. Inte som att rappa, en del säger att det var rapp, men det var inte riktigt rapp alltså.

Och den delades ut som promotionsmaterial och spelades på radio och lite så där. Det var inför 1988 års version av Nordjobb, så det måste varit där på vintern 87–88. Men den finns, den heter ju Nordjobb-skivan eller något sådant där.

Det största värdet av Nordjobb

Avslutningsvis berättar Anders om vad han tycker Nordjobb har lyckats bäst med under dessa 40 år som programmet varit verksamt.

Nordjobb har fört de nordiska länderna närmare varandra. Det allra bästa sättet att uppleva ett annat land, det är ju faktiskt att jobba och bo där. Det är ju ett helt annat värde än om du bara åker som turist. Inte minst att unga på gränsen till att börja sina yrkeskarriärer, får den här upplevelsen. Att man har minskat de här stegen, att ta steget till ett annat land. Faktum är att jag tror också att det har underlättat att även jobba internationellt, inte bara i Norden, utan att faktiskt våga göra någonting utanför boxen. Så det tror jag är det allra största värdet av Nordjobb. Stärka självförtroendet och öka intresset för ett annat land och en annan kultur.