Vi er røde, vi er hvide, vi står sammen, side om side.

Det var fotbolls-VM i Mexiko 1986. Sverige var inte med, men det var Danmark. Tioårige Fredrik Jakobsen satt hemma framför TV:n och hejade.

Det var första gången jag kände kärlek till ett broderland.

Fredriks intresse för det nordiska väcktes där och då, men det skulle dröja några år innan det tog form på riktigt. Efter värnplikten stod han inför ett halvår som han inte riktigt visste hur han skulle spendera. Han skulle snart tillbaka till universitetet, men ville hitta något att göra fram till dess.

Jag gick ner till Arbetsförmedling Utland, som det hette på den tiden, för att kolla om det fanns något fiskrensingsjobb i Norge. För det var ju det alla gjorde. Jag hittade ett jobb på västkusten, Sognefjorden, och så ringde jag dit. De har en speciell dialekt där från Trondheim och neråt, som inte alltid är så lätt att förstå, även om man tycker att man är bra på nordisk språkförståelse.

Fredrik lyckades klara av samtalet, men fick inget jobb. Däremot, under sitt besök på arbetsförmedlingen, hade han av en slump hittat en ansökningsblankett till Nordjobb. Han fyllde i den och skickade i väg den, utan att tänka så mycket mer på det.

Det blev starten på en lång relation med Nordjobb. Genom åren har Fredrik haft flera roller inom organisationen, från att själv vara nordjobbare till att så småningom bli programchef.

Fiskrensning i Skagen – starten på det nordiska äventyret

Efter några veckor ringde telefonen. Det var Klaus Elmo Pedersen, som arbetade med Nordjobb från 1986 till 2011. Han undrade om Fredrik ville komma och rensa fisk i Skagen. Så det blev ett fiskrensningsjobb trots allt, men inte i Norge utan i Danmark.

Det var en jättespännande upplevelse att komma till Skagen, en fantastisk sommarort med många nordbor. Det var över hundra nordjobbare i Skagen på den tiden, på olika fiskfabriker.

Språkliga förväxlingar på väg till Skagen

Fredrik delar med sig av en rolig anekdot från när han satt på tåget på väg till Skagen för första gången. Under resan började han prata med en man som han antog var dansk.

Jag tänkte: ”Oj, vad lätt det var att förstå vad han säger.” Eller ganska, ganska lätt, i alla fall. Vi pratade hela vägen till Skagen. Men så gick jag av tåget, kom fram till boendet och började prata med folk där, och plötsligt förstod jag nästan ingenting.

Förklaringen kom senare. Mannen på tåget, som visade sig vara deras fritidsledare (Nils), hade pratat svenska hela vägen, men med dansk accent.

Det roliga var att några veckor senare kom min syster på besök och av någon anledning så träffade hon också Nils på tåget. Samma person, samma tåg.

Tre somrar i Skagen – det nordiska intresset hade vaknat

Sommaren i Skagen blev inte den sista, redan året därpå var han tillbaka.

Jag tyckte om det så mycket så att året efter åkte jag tillbaka med min bästa kompis. Och den sommaren, så träffade jag en svensk tjej. Hon ville komma tillbaka ett andra år, så då var jag tvungen att följa med henne för ett tredje. Så det blev tre somrar i Skagen.

Det var det som fick mitt nordiska intresse att vakna. Man har mycket gemensamt med ungdomar från alla nordiska länder.

Från nordjobbare till sommarassistent

Fredrik berättar om sitt tredje år i Skagen, då han ville göra mer än att bara jobba. Vid det laget kände han till hur Nordjobb fungerade, och kände sig redo för mer ansvar.

Så jag ringde till Klaus Elmo och frågade om jag kunde få ordna lite fritidsaktiviteter. Jag fick tiotusen insatt på kontot och skulle också få lite mer i lön. Så då fixade jag några aktiviteter under sommaren och sedan kunde jag säga att jag varit projektassistent för hundra nordiska ungdomar i Skagen.

Det ena ledde till det andra, och året därpå fick Fredrik en liknande roll i Stockholm, men den här gången med ännu mer ansvar. Det året fick han den officiella rollen som projektassistent.

Och då följer en massa andra saker med också, inte bara fritidsaktiviteter utan även bostäder, myndighetsrutiner, att vara backup till projektledarna och så där.

Stegen uppåt – från assistent till programchef

Karriären inom Föreningen Norden Sverige fortsatte, och i december 2004 tog Fredrik steget upp till projektledare för Nordjobb Sverige.

Jag tog bara ett steg uppåt. Jag hade ju testat på det redan. Som projektassistent i Stockholm på sommaren, är man ju nästan projektledare, eftersom projektledaren är på semester.

Under säsongerna 2005 och 2006 var Fredrik projektledare för Nordjobb i Sverige, men snart skulle han få en förfrågan om att ta ännu ett steg uppåt.

Hösten 2006 hade jag flyttat ihop med min nuvarande fru i Uppsala. Vi hade planerat en kombinerad inflyttningsfest och trettioårsfest. Men innan festen hann bli av så ringde Karin Boe, som var generalsekreterare för FNF då, och frågade om jag ville bli programchef. Och det tackade jag ja till.

Så när festen väl blev av några veckor senare så var jag tvungen att säga till alla gäster att det inte bara var inflyttningsfest och trettioårsfest, utan också utflyttningsfest.

Flytten till Köpenhamn

Flytten gick först till Malmö där FNF hade sitt kontor. Platsen var strategiskt vald för att vara nära Köpenhamn, där flera nordiska institutioner är baserade, men ändå verka från ett annat nordiskt land. År 2012 togs dock beslutet att flytta hela verksamheten till Köpenhamn.

Det var en häftig resa, inte bara fysiskt att flytta kontoret, utan också juridiskt. Det var en intressant process.

I rollen som programchef började Fredrik utforma strategier för hur man skulle kunna få så många deltagare som möjligt. Fokus låg på att utveckla samarbeten och skapa nya möjligheter. Ett exempel på detta var projektet ”Jobbresan”.

Jobbresan – en väg för unga till arbete i Norden

Det var jättespännande. Egentligen började resan lite tidigare då vi samarbetade med bemanningsföretag, speciellt Student Consulting i Norge. I det sammanhanget så kom jag i kontakt med Jose Peres Johansson.

Jose hade haft kontakt med Söderhamns kommun som behövde hjälp med att hitta jobb till sina ungdomar. Det var väldigt hög ungdomsarbetslöshet där på den tiden.

Problemet för Söderhamns kommun var att de tyckte att det saknades någonting i Student Consultings erbjudande. De är ett kommersiellt företag och har inte allt det här runt omkring som Nordjobb erbjuder. Då kom Jose att tänka på oss, och så började vi diskutera hur vi kunde samarbeta.

Vi kunde erbjuda en helt annan trygghet. Kontakt med myndigheter, kultur- och fritidsprogram, bostäder och vi är inte vinstdrivande. Allt det där.

Tillsammans med näringslivschefen i Söderhamn började de skissa på ett projekt, vilket resulterade i att kommunen ville betala Nordjobb för varje person de hjälpte att få jobb i Oslo.

Vi körde ett upplägg för en grupp ungdomar i Söderhamn. En slags kurs om hur man blir mer anställningsbar, man lärde sig skriva CV bland annat. De fick också en månads gratis praktik genom kommunen, för att då kunna skicka ett CV där det stod att de hade arbetslivserfarenhet. Och då hade de också en månadslön att ta med sig till Oslo för att komma i gång.

Jose, som anställdes av Nordjobb, arbetade på den operativa nivån och satte tillsammans med kommunerna ihop kurserna. Sedan förberedde de arbetsgivarna och genomförde själva jobbmatchningen. Jobben kunde bland annat vara inom lager eller som lastbilschaufför.

Vi fick väldigt fina resultat, jag tror det var 80 personer första året från Söderhamn. Och sedan andra året, då utvidgade vi det till andra kommuner i Södermanland. Och då hade vi med sju, åtta kommuner.

Jobbresan gick över till Interreg-projekt

Efter att ha drivit Jobbresan i två år stod man inför ett vägval: antingen söka fast finansiering från en myndighet eller fortsätta driva projektet som en form av säljverksamhet, där kommuner betalade per person som fick ett jobb. Det slutade med att man gjorde lite av båda.

Vid den här tiden erbjöd Nordjobb endast sommarjobb, och på kontoret började man fundera på hur verksamheten kunde utvidgas till att omfatta hela året. En målgrupp som då lyftes fram var så kallade dimittender - en grupp som var överrepresenterad bland arbetslösa i Danmark.

Enkelt kan man säga en ny utexaminerad akademiker. Då riktade vi oss på den målgruppen i stället och så körde vi ett interregprojekt och fick beviljat det. Så från erfarenheten av Jobbresan, så växte Interreg-verksamheten upp.

Ansvaret växte med tiden

I takt med förändringarna på kontoret, förändrades även Fredriks roll och programchefrollen blev så småningom till en arbetsmarknadschefroll. Samtidigt dök nya behov upp i organisationen. En dag kom Henrik Wilén, som då var generalsekreterare på FNF, och frågade om Fredrik kunde tänka sig att hjälpa till lite grann med ekonomin.

Och det där att ”hjälpa till lite grann”, det slutade med att jag blev ekonomichef.

Livslångt lärande i praktiken

Trots att Fredrik haft roller som programchef, arbetsmarknadschef och ekonomichef, har han en utbildning som civilingenjör inom teknisk fysik – ett område han aldrig arbetat inom. I stället har han senare utbildat sig till civilekonom vid sidan av arbetet.

Idag arbetar han med något helt annat och ser sin karriär som ett exempel på livslångt lärande. Han beskriver hur han flera gånger trott att han ”landat”, men nya utmaningar har ständigt dykt upp. Det har fått honom att inse att man sällan blir helt färdig i sin yrkesroll och att öppenhet för förändring är avgörande.

Man får inte vara rädd för förändringar, speciellt i det klimatet vi lever i. Den här omställningen med AI, digitalisering och allt sådant – det är förändringsprocesser hela tiden. Det är svårt att slå sig till ro och säga ”nu har jag lärt mig det jag kan”. Man måste hela tiden vara beredd att anpassa sig. Så därför vet jag inte var jag kommer att vara om tio år.

Inkludering av hörselnedsatta på Grönland

I samma veva som Fredrik tillträdde som programchef i Malmö initierades ett projekt med syftet att hjälpa fler personer med funktionsnedsättningar in i arbete. De tog kontakt med det nordiska handikappolitiska rådet, som vid den tiden var en del av Nordens välfärdscenter, och beviljades en budget på cirka hundratusen kronor.

Och om vi nu tänker tillbaka, hundratusen kronor för att inleda en satsning på funktionsnedsättning, det är inte särskilt mycket pengar. Men vi fick de pengarna för att hjälpa fler personer med funktionsnedsättningar att komma i jobb inom ramarna för Nordjobb.

Målet var att personer med funktionsnedsättningar skulle ha samma möjligheter som andra, vilket tidigare inte varit fallet. Gruppen hade länge varit underrepresenterad i Nordjobb, dels eftersom systemet inte varit anpassat för deras behov. Därför inleddes ett arbete för att göra ansökningsplattformen mer tillgänglig för alla.

Alltså man kan fråga sig: ”vad är en funktionsnedsättning?”. Det är ju miljörelaterat beroende på vilket sammanhang man befinner sig i. Ibland så är det inte ett problem om man befinner sig i rätt sammanhang. Andra gånger är det jättesvårt.

Det visade sig snart att hörselnedsatta var den grupp som lättast kunde inkluderas. I de grönländska fiskfabrikerna, där ljudnivån ändå var så hög att verbal kommunikation var svår för alla, blev hörselnedsatta snarare en tillgång än en begränsning.

För det är så hög ljudvolym, man har svårt att prata med varandra. Det var ett plus att de hade lättare att göra sig förstådda i en sådan miljö, så det var inte alls svårt för oss att sälja in hörselnedsatta personer till fiskfabriken.

Inte heller krävdes det särskilt stora anpassningar. Det viktigaste var att brandlarmet på boendet också kunde signalera med ljus.

Under första året försökte Fredrik vara med på hela apparaten, med bostäder och allt annat runt omkring. Han insåg däremot att det både var tids- och resurskrävande. Det krävdes också betydligt mer än hundra tusen om man verkligen ville göra skillnad.

Efter några år avvecklades projektet gradvis. Även om finansieringen upphörde, fanns vissa anpassningar kvar och gruppen kunde fortsatt inkluderas i verksamheten.

 Det var en viktig lärdom i Nordjobbs historia, tycker jag. Det var också väldigt intressant att se att om man har en funktionsnedsättning så beror det mycket på miljön hur utmanande det blir.

Estjobb – ett försök med Nordjobb Estland

Ett annat projekt som initierades under Fredriks tid på Nordjobb var projektet "Estjobb". Idén tog form efter ett oväntat samtal.

Det började med att jag blev uppringd av den svenska ambassadören i Estland, Anders Ljunggren. Han hade tidigare varit generalsekreterare för Föreningen Norden och hade alltid haft ett stort intresse för Norden. Han frågade om jag ville komma och presentera Nordjobb.

Nordjobb hade alltid varit öppet för européer som talade ett skandinaviskt språk, men organisationen hade aldrig gjort någon riktad satsning utanför Norden. Ambassadören ville ändra på det, särskilt med tanke på den svenskspråkiga minoritet som finns i Estland.

Jag tyckte det lät spännande, men eftersom vi inte hade något uppdrag från Nordiska ministerrådet att starta verksamhet där, så jag var lite försiktig.

Fredrik och Anders reste runt i Estland, ända bort i Tartu, vid den ryska gränsen, och träffade alla nordiska ambassadörer.

Och sen, när Anders skulle presentera upplägget, sa han: ”Fredrik har kommit till mig, han har sagt att han har lite pengar över och vill gärna starta upp Nordjobb i Estland.” Jag bara: ”Ohoh...”, Men då blev det att vi körde en liten provverksamhet. Totalt tror jag att vi hade åtta nordjobbare i Estland – så det blev något, men i små volymer.

Att bygga något som lever vidare

Fredrik berättar vidare om vad han är mest stolt över under sin tid på Nordjobb.

Just den här omvandlingen av Nordjobb, men också hela FNF där vi gick från var väldigt liten organisation till att växa från fem till tjugo personer. Utvecklingen av projekten, jobbresan och allt det där. Det hade inte riktigt gjorts tidigare och nu är det fortfarande en viktig och central del för FNF. Så det känns skönt att ha lämnat något efter sig, något som lever kvar i allra högsta grad.

På ett mer personligt plan beskriver han det som meningsfullt att ha hjälpt så många ungdomar att uppleva annat nordiskt land.

Jag har sett vad det kan göra för unga människors utveckling och också för mig själv.

Han reflekterar också över vikten av just att just välja Norden.

Så kanske man kan fråga sig varför man ska välja att arbeta i Norden när man lika gärna kan resa längre bort, till något mer exotiskt och spännande. I och för sig så är det svårt att hitta mer exotiska ställen än Grönland. Men jag tycker Nordjobb och Norden är en så bra språngbräda, ett jättebra första steg.

Grundkonceptet har lett till framgångssagan

Fredrik avslutar med att reflektera över hur Nordjobb kan fortsätta vara relevant för unga i Norden, och understryker vikten av att hålla fast vid grundkonceptet.

Jag vet inte vad man gjorde där 83, 84, innan man skapade programmet, men man hittade helt rätt när man gjorde det här grundkonceptet. Säsongsjobb kombinerat med bostad, kultur- och fritidsprogram. Tänk bara på hur arbetsmarknaden och samhället förändrats sedan 1985. Men nu, fyrtio år senare, så fortsätter det med samma upplägg. Det är lite sidoprojekt ibland och vi testar lite ny modern teknik, men grundkoncept är fortfarande detsamma och det verkar ju som att det kommer att fungera i framtiden också. Så jag tycker, gärna testa nya saker, nya projekt, allting, men inte glömma bort grundkonceptet. För det är en stor framgångssaga.