Våren 2007, medan jag just höll på att avsluta min utbildning till bibliotekarie, erbjöds jag ett sommarjobb på stadsbiblioteket i Vasa i finska Österbotten. Jag hade just kommit tillbaka till Sverige efter en vårtermin med fältstudier i Helsingfors och jag tänkte att sommarjobbet i Finland nog vore ett bra sätt att både få lite arbetslivserfarenhet och att fortsätta öva på min finska. Att jobba i Vasa var heller inte helt främmande eftersom jag ett par år tidigare hade spenderat tre veckor i staden under en sommarkurs i finska på universitetet. Eftersom min mamma kommer från norra Österbotten har jag också sett mycket av regionen som barn under resor i Finland med min familj.

Jag anlände i Vasa helgen innan jag skulle börja jobba. Emma, som var Nordjobbs koordinator, mötte mig på torget och gav mig nyckeln till studentlägenheten jag skulle bo i och en karta för att hjälpa mig att hitta dit. Bostadsområdet var nästan kusligt stillsamt med alla studenter bortresta över sommaren. Jag öppnade dörren och steg rakt in i köket på trerummaren jag skulle dela med två okända tjejer. Det låg disk i diskhon men ingen verkade vara hemma. Tre dagar gick, lägenheten var fortfarande tyst som i kyrkan. Först på tisdag eftermiddag satt en liten utbytesstudent från Kenya i köket och åt mellanmål när jag kom hem och huset kändes genast mindre ödsligt.

Stadsbiblioteket där jag arbetade var stort med många avdelningar. Första dagen fick jag en rundvisning av bibliotekschefen Seija. De hade planerat att jag skulle arbeta först två veckor på musikavdelningen och resten av tiden på barnavdelningen och landskapsbiblioteket för att få prova på lite olika sysslor. Jag visste inte på förhand vilka arbetsuppgifter jag skulle få och jag både hoppades och var lite nervös för att få arbeta i informationsdiskarna och svara på besökarnas frågor. Jag pratade ju redan en del finska efter att ha studerat språket två terminer vid universitetet, men jag visste inte om det skulle vara tillräckligt. Samtidigt som jag visste att Vasa är en tvåspråkig stad så hoppades jag ju ändå att jag inte skulle komma undan med att prata svenska hela sommaren. Jag tror på devisen att man måste utmana sig själv för att komma någon vart, eller ibland rentav bara för sakens skull. I slutändan blev det ett mycket varierat schema med allt från arbete i informationsdiskar, bokbussturer och hylluppsättning. Jag jobbade för det mesta dagtid, men ibland även på kvällarna. På musikavdelningen fick jag i uppdrag att fylla på och gallra i samlingarna med svensk musik. Jag skickades till skivavdelningen på varuhuset Anttila för att plocka en hel kundkorg full med CD-skivor och fick nästa dag lyssna igenom alltihopa för att göra ämnesord till bibliotekskatalogen.

Det var en strålande sommar och efter jobbet gick jag ofta till någon av stränderna i ”Finlands soligaste stad” och satt och läste tills jag blev hungrig eller kvällskylan började kännas i luften. Jag kände inte en enda människa i Vasa sedan tidigare och den enda andra nordjobbaren i Vasa var en läkarstuderande tjej med fullspäckat jobbschema, så jag hade ganska mycket tid för mig själv på vardagarna. I hela Österbottensregionen fanns det ändå en liten grupp som reste fram och tillbaka mellan orterna. Det var nästan bara svenskar, med undantag för en käck norrman, och alla arbetade i vårdyrken. Det blev mycket prat om sjukdomar och kryptiska latinska terminologier, något som jag ändå snabbt lärde mig att ta med ro. Vi gjorde utflykter nästan varje helg till bland annat Helsingfors, Jakobstad, Närpes och tangomarknaden i Seinäjoki. Jag som trott att jag redan sett dessa platser fick massor med nya intryck. Och även om jag var för blyg för att bjuda upp till tango i Seinäjoki fick jag många fina minnen och en lärorik Nordjobbsommar.